Denna sida är anpassad för utskrift. Därav den "torftiga" layouten.
Vad krävs för en bra långfärdscykel?
Långfärdsutrustning på cykeln
Vad ska man ha på sig
Att cykla långfärd
Längre cykling i kylig väderlek
Packlista för en cykelsemester
Att ge sig ut på långfärd, är bland det skönaste man kan göra - när allt stämmer. Vackra omgivningar i ett böljande landskap, vackert väder och slingriga vägar med få bilar, gör ofta cyklingen till en fröjd. Man glömmer lätt alla vardagens bekymmer. Milen bara går och går. Ibland är det så vackert, att man bara måste stanna till och njuta! Och just njutningen är nog det absolut viktigaste för en lyckad cykelsemester. Inga prestationskrav här inte, för de tenderar väldigt lätt att fördärva nöjet med touring och man ledsnar lätt.
Men det finns dagar då allting bara strular. Vädret är emot, med både hård byig motvind och ösregn. Vägarna går bara uppför, är hårt trafikerade, gropiga och grusiga. Växlarna hoppar och missöden som punkteringar, ekerbrott m.m. duggar otrevligt tätt. I värsta fall pajar ramen eller så tar reservslangarna slut, företrädesvis långt ut i "tassemarkerna". Humöret är uruselt och svordomarna duggar tätt. Man kanske kör vilse till råga på allt.
Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter och råd.
En lätt, stark och stabil ram med enkla och hållbara komponenter. Bort med alla lätta, exklusiva och dyra prylar - med begränsad hållbarhet (vilket det finns alldeles för gott om på marknaden idag). Bort med all billig och undermålig skit också!
Att få tag på nödvändiga reservdelar under sin cykelsemester, får aldrig vara ett problem. Man har ofta begränsat med tid och den tiden vill man inte vara fast i en håla (alternativt avbryta färden), för att man inte kan få tag på reservdelar!
Visst går det att använda standardcyklar, med i övrig undermålig utrustning, men man besparar sig själv en massa bekymmer och energi på att ha riktiga grejer, säger luttrade långfärdscyklister.
Specialbyggda långfärdscyklar av klassiskt mått, s.k. touringcyklar, är kanske det absolut bästa för långfärdscykling. Från en bra citybike (se min separata artikel på (http://www.frilufts.se/uppsala/tips/mtb/citybike.html)) eller hybridcykel, är steget inte särskilt långt, till att omvandla sin cykel till en bra långfärdscykel.
Oavsett vad du väljer för cykelvariant som touringcykel, är följande tips allmängiltiga för den cykel du behagar använda.
Ramen är cykelns själ och den viktigaste delen på hela cykeln. En cykelram för långfärder måste vara stabil, även med packning runt 40 kg eller mer! Sålunda bör den inte vara alltför vek (läs lätt) och man bör definitivt undvika de tunnaste godstjocklekarna, som dominerar på lätta tävlingscyklar. Både ram och gaffel ska ha (lött) fäste för (stabila) pakethållare samt fäste för Cantileverbromsar/V-bromsar.
Ramen bör ha en lång hjulbas (ett stort avstånd mellan framnav och baknav), för en behagligare och stabilare gång (men man förlorar i accelerationskraft). Man ska sträva efter att ha packningen mellan hjulaxlarna, för god stabilitet i höga farter (läs nedförsbackar). Annars kan cykeln bli obehagligt vinglig!
Avståndet mellan vevparti och baknav (mätt center-center), är en viktig detalj på en långfärdscykel. Är detta avstånd för kort, riskerar man att slå i hälen mot de bakre cykelväskorna. Genom att flytta bak väskorna, är det problemet ur världen. Flyttar man väskorna för långt bak, blir cykeln instabil i nedförsbackar. Vanligt avstånd, mellan vevparti och baknav, är 40-42 cm på mountainbikes och 47-50 cm eller mer på traditionella långfärdscyklar.
Ramen bör vara av herram (s.k. diamantram, engelska diamond frame) av traditionellt snitt. Denna ramutformning ger den klart bästa stabiliteten i kombination med låg vikt. Dessutom har ramtypen förfinats i över 100 år, vilket gör den fri från barnsjukdomar.
Gaffeln bör ha en stor böj nertill (s.k. försprång), för ytterligare ökad komfort och stabilitet.)
Mig veterligen är ingen dämpargaffel gjord för tung packning - även om det säkerligen kommer inom några år! Alltså ska man ha en stel gaffel för touring.
Oavsett rammaterial bör rören vara reducerade i mitten. Reduceringen gör inte bara ramen lättare. Framförallt förflyttas påfrestningarna bort från fogarna till de reducerade delarna och ramens hållbarhet ökar avsevärt. Visst finns det dumt lätta ramar som inte håller för touringcykling, men att INTE köra med reducerade ramrör är att ha dumt mycket material i ramen (och gaffeln!)!
Näst ramen är hjulen den viktigaste delen på cykeln. Den enda vettiga hjultypen för långfärdscykling, är de traditionella ekrade cykelhjulen. De är väl beprövade, lätta, starka, hållbara och enkla att reparera! Kunskapen om ekrade cykelhjul är ytterst bristfällig hos många cyklister i allmänhet och hos de flesta cykelreparatörer i synnerhet (fast cykelreparatörerna SKA kunna det här om de har någon yrkesheder!). Speciellt bakhjulen orsakar mycket strul - helt i onödan! Här tar jag bara upp det viktigaste om hjulen i korta drag. Om du vill få reda på hur det ekrade cykelhjulet verkligen fungerar, bör du titta på min hjulartikel som finns HÄR
En kombination av; en stark, styv och dubbelbottnad aluminiumfälg i silverutförande som är försedd med dubbla ekerhylsor i rostfritt stål, ett bra MTB-nav med breda, kallsmidda, ekerflänsar i aluminium och vältätade lager, mässingsnipplar och många reducerade ekrar i rostfritt stål som är jämnt och hårt spända samt korrekt stressbefriade, kommer tillsammans att ge ett hjul med lång livslängd och få bekymmer. Som vanligt när det gäller långfärdscykling, är det vettigt att tänka mer mot hållbarhet än mot extrem lättvikt (för ekrarnas del är låg vikt och god hållbarhet i hjulet ofta samma sak). För att minimera antalet hjulriktningar på bakhjulet, bör ekrarna på vänster sida vara betydligt tunnare (t.ex. DT Revolution) än ekrarna på höger sida (t.ex. DT Alpina III eller DT Competition). Åtminstone bakhjulet bör vara ekrat i trekors.
Ur hållbarhetssynpunkt är det faktiskt mycket viktigare att hjulet är välbyggt, än att det har optimala komponenter. Dåliga komponenter kan dock aldrig ge ett bra och hållbart hjul. Ett riktigt välbyggt hjul ska inte behöva riktas, förrän fälgen spricker upp vid ekerhålen - efter ca 5000 mil eller så. Sedan ska både ekrar och nav kunna återanvändas på nytt - fälgbyte efter fälgbyte!
Ett välbyggd hjul kännetecknas av:
Till synes enkelt men ack så sällsynt, vilket förklarar den rikliga floran av "superstarka" och "superstyva" specialhjul på marknaden.
Hjulen ska tåla mycket stryk - utan att ge dig bekymmer. Det är speciellt viktigt för bakhjulet, som bär de största tyngderna - samtidigt som det är det svagaste hjulet. Se till att hålla hjulen runda och raka under långfärder (och annars med för den delen), genom att ha ekrarna jämnt och hårt spända i ekrarnas förvridningsfria position samt genom att ha ekrarna stressbefriade på korrekt sätt. Då håller hjulen längre och cyklingen blir mera njutningsfull. Rikta genast hjulet om det börjar bli orunt eller skevt, annars tar fälgen och ekrarna stryk! Byt genas ut en trasig eker av samma orsak. Genom att undvika att köra på ojämnheter på vägen, skonar man hjulen. Om du måste köra över vägbanans ojämnheter - se till att stå upp, precis som en mountainbikeåkare över stock och sten. Se till att hålla både fälgsidor och bromsklossar rena från all skit som brukar samlas där. Då förbättras bromsförmågan, samtidigt som både bromsklossar och fälgsidor slits mindre. Dessutom undviks "tjutande" bromsar.
Cykelhjul finns i många olika storlekar. Idag dominerar mountainbikehjul (26" = 559 mm) och "stora hjul" (28" = 622 mm = 700C). Stora hjul finns på bl.a. hybrider och touringcyklar. Ett mountainbikehjul är ett starkare och lättare hjul som accelererar snabbare, men ger en stötigare gång än stora hjul. Ett 32 ekrat MTB-hjul är ungefär lika starkt och hållbart som ett motsvarande 36 ekrat stort hjul, men MTB-hjulet blir betydligt lättare. Ger man sig ut på en långfärd med en cykel, som är byggd för en annan hjulstorlek, kan det bli äventyrligt att få tag på reservdelar som ekrar, slang och däck under resans gång! Av samma skäl bör man undvika att använda hjul med raka ekrar (utan ekerböj). Raka ekrar är svåra att få tag på och de är varken starkare eller hållbarare än konventionella ekrar.
Alla har vi väl råkat ut för punkteringar ibland. Det är mycket trist när det händer, speciellt om man saknar nödvändig lagningsutrustning eller reservslang. Det finns en hel del att göra i förebyggande syfte.
Bra däcksbredd, för touring, brukar vara mellan 30-40 mm (1,2"-1,5"), beroende på underlagets beskaffenhet och ekipagets vikt. Ju sämre underlag och ju tyngre ekipage, ju bredare däck rekommenderas - för att framförallt skona bakhjulet. Det är ramen som sätter gränsen, för hur breda cykeldäck som kan användas! S.k. citydäck är inte alls dumma som touringdäck! Vanligtvis brukar däcken ge med sig på sidorna, efter 200-400 mils körning. Då är det dags att ersätta dem! Bakdäck brukar slitas ut betydligt snabbare än framdäck.
Däcken ska ha en rejäl slitbana, så att grus och annat elände inte går igenom däcket och ger punktering. Slitbanan ska också vara ganska slät, för att minsta rullmotståndet samt förhindra att gruskorn fastnar och orsakar punktering. Genom att hålla högt lufttryck, undviker man punkteringar och hjulet rullar lätt. Lämpligt lufttryck brukar anges på däcksidan. Man bör ligga nära maxtryck för minimalt rullmotstånd och minsta punkarisk.
Bra slitstarka däck behöver inte kosta en förmögenhet (som vissa däck de facto gör, utan att nödvändigtvis vara särskilt slitstarka!). Det bästa däcket, som Göran Kropp köpte under sin cykeltur (från Stockholm till Mount Everest och tillbaka), var ett gammalt tjeckoslovakiskt (obs, ej tjeckiskt) däck som kostade några tior. Det använde han som bakdäck i 100 mil och som framdäck i 500 mil. Han ledsnade snabbt på dyra däck som såg ut som "Hylands hjässa" efter blott 100 mils körning...
Fälgbandet ska skydda slangen, från att nötas sönder mot fälgens ekerhål. Bra fälgband kostar inte mycket. Ibland kan man hitta undermåliga (läs smala) fälgband på i övrigt ganska exklusiva och dyra cyklar (jag vet). Fälgtejp (och några varv isolertejp) är bra. Undermåliga fälgband som inte täcker ekerhålen är ett sattyg, som det borde vara dödsstraff eller åtminstone prygel på då de ger lömska. Helst ska fälgbandet vara lika brett som fälgens botten då kan inte fälgbandet glida undan. De asymmetriska fälgarna kräver särskild noggrannhet vid påmontering av fälgband då den annorlunda fälgprofilen gör att bandet lättare glider undan (jag vet!).
Plastfälgband och fälgtejp är svåra att ta bort om t.ex. en rundad ekernippel behöver bytas men i övrigt är de att rekommendera, bara de är tillräckligt breda. Alla fälgband åldras och bör bytas ut med jämna mellanrum i preventivt syfte.
Dagens slangar finns i två olika material, butyl och latex. Latexslangar är förvisso mycket lätta (och dyra), men har "inbyggd pyspunka" och kräver exakt däckstorlek. Jag tröttnade snabbt på att behöva pumpa däcket varje dag. Butylslang är tyngre men håller luften "välsignat länge"! Därför kör jag enbart med butylslangar.
Det brukar vara angivet på kartongen, vilka däcksdimensioner som slangen är avsedd för. Dessa dimensioner är att betrakta som de optimala dimensionerna! Ofta går butylslangen på betydligt vidare omfång av däcksdimensioner, än vad som anges. Jag vet att slang märkt 18-25X622, i nödfall, fungerar till 37X622 däck, liksom slang märkt 1.5-2.125X26" (MTB) i nödfall fungerar till 1.1" MTB-däck. Detta kan vara mycket värdefull kunskap och spara mycket långa promenader (jag vet - numera!).
Cykelventiler förekommer i tre olika varianter:
Racerventil håller luften mycket bra men de övriga ventiltyper "läcker" och man måste pumpa däcket med jämna mellanrum.
Bilventil och vanlig cykelventil kräver lika stort ventilhål i fälgen, men racerventil kräver ett mindre ventilhål i fälgen - för att inte racerventilen ska glappa i hålet och därmed orsaka punktering!
Genom att sätta på en speciell adapter (s.k. ventilräddare), blir racerventilen lika tjock som bilventil och vanlig ventil, alternativt att fälgens ventilhål blir lika smalt, som om det var borrad för racerventil. Då kan inte racerventilen glappa, om ventilhålet är borrad för bilventil. Wheels och Mavic gör bra ventilräddare, som kostar en spottstyver! Ha några i reserv - de kan lätt försvinna!
Har man en fälg borrad för racerventil - passar enbart racerventiler. Det är mycket trist, om man bara kan få tag på slangar med bilventiler och/eller vanlig ventil (jag vet!). Problemet är enkelt att åtgärda! Borra upp hålet till bilventil (8,5 mm borr) och kör med ventilräddare, så är problemet löst. Glöm inte att borra upp fälgbandet också, om det inte redan är gjort.
Att de olika ventilerna kräver olika sorters pumpar, är en självklarhet som det inte skadar att påminna om! Det är inte alla pumpar (och mycket få kompressorer) som passar till racerventil! Det finns olika adaptrar, från racerventil till bilventil och från racerventil till vanlig cykelventil. Köp dessa och du är garderad (de kostar en spottstyver och finns hos nästan varenda cykelhandlare). Adaptrarna kommer mycket väl till pass, när man ska pumpa däcken med en kompressor eller vid bensinmacken (jag vet). Det underlättar mycket att få upp rätt lufttryck, om adaptrerna har (oskadade) O-ringar, säger luttrade cyklister!
När jag gjorde premiärturen på min mountainbike, fick jag genomslag. Jag tog fram pumpen efter ca 5 km i skogen, för att åtgärda problemet. Jag hade racerventil och lyckades bryta av ventilsprötet. Det var bara att gå hem med min sprillans nya kolfiberhoj för 24000:-....
För att man ska trivas på sin långfärdscykel är det mycket viktigt med en skön och bekväm sadel, speciellt under längre färder. Det är ju med sadeln, man har den intimaste kontakten med cykeln! Som vanligt är smaken som baken. Undvik gärna de lätta "fakirsadlarna", som har blivit så vanliga på mountainbikes. Titta istället närmare på de klassiska racersadlarna. En bra långfärdssadel väger 300-400 gram mot ca 150-200 gram för en moutainbikesadel. Viktökningen är till stor del en ren komforthöjning!
Kvinnans underliv är annorlunda utformad än mannens underliv. Kvinnor bör sålunda ha andra sadlar än män. Som så mycket annat här i livet, har även cykelsadlarna mest varit designade för män! Nu börjar det dyka upp speciella "sadlar för kvinnor", som ska passa kvinnor bättre - påstås det!
De klassiska långfärdssadlarna och tävlingssadlarna, har genomgående varit av läder. För att hålla, kräver en lädersadel vård och skydd från vädrets makter. När lädersadlarna är nya, är de stenhårda. De kräver då en specialbehandling (läs den medföljande bruksanvisningen), samt ridas in de första 100 milen eller mer, för att bli acceptabla. Sen är de oöverträffade, säger vissa cyklister, som t.o.m. behåller sin sadel om de skulle sälja resten av cykeln. Andra cyklister säljer (eller slänger) sin lädersadel men behåller cykeln!
Med de moderna sadlarna av syntet "är det bara å åk".
Det var en gång två långfärdscyklister, som cyklade tillsammans. Den ena hade lädersadel och den andra hade en syntetsadel. Efter första dagen klagade bägge på sina sadlar. De bytte då sadlar med varandra. Sedan var de mycket nöjda med sina "nya" sadlar i resterande två veckor.
Normalt ska en sadelstolpe inte ge cyklisten några större problem. Värt att notera är att sadelstolpar finns i många olika diametrar och man måste ha en som passar exakt till ramens sadelrör! Det finns dock ett antal adaptrar, s.k. shims, som gör sadelstolpen grövre. På senare tid har det blivit vanligt med långa sadelstolpar, 40 cm är ingen ovanlighet! Sadelstolpens fäste ska passa till sadeln. Standardcyklar har en standard, racer och MTB har en annan standard.
Det finns dämpade sadelstolpar, som kan ge behaglig komfort på gropiga vägar. Värt att notera är att halva dämpningsvägen försvinner så fort man sätter sig på sadeln. Den kan flexa mycket i sidled (man vänjer sig efter ett tag, jag vet!). Än så länge har jag inte hittat någon dämpad sadelstolpe, som kommer i närheten av den komforthöjning Softride Styrstam gör för händer och armar, se kapitel 1.7 (men så är priset ett helt annat också). Dämpningen i dessa sadelstolpar sköts av ett elastomermaterial ("hightech gummi"), som dessvärre blir stelt i kall väderlek. Elastomerer åldras också, säger luttrade mountainbikeåkare.
Vill man behålla sadeln kan man byta ut snabbkopplingen mot en insexbult.
Ett bra styre ger händerna många sköna positioner att hålla i. Man bör växla position mycket ofta (ca 1 gång/km), för att undvika värk och domningar i armar och axlar. Det är en smaksak om man vill ha racerstyre eller integralstyre ("kohornsstyre"), men man bör tänka på att dessa två typen av styren kräver olika typer av reglage. Om man vill byta modell på styret (från t.ex. bockstyre till integralstyre, eller vice versa), måste man även byta reglage! I nödfall kan man sätta på barends på ett vanligt mountainbikestyre istället för kohornsstyre. Man förlorar då en viktig punkt att hålla i, nämligen längst ut i böjen på styret (min favoritposition).
Man bör ha styrhandtag (engelska grips), för att skona händerna. Det finns flera olika varianter och det är bara att testa sig fram till ett skönt handtag. Bockstyren brukar man linda, istället för att sätta på gummihandtag.
Bockstyret ska ha samma bredd som dina axlar. Enligt gamla rävar, är det inte för inte som racercyklister alltid kör med bockstyren (men jag är nöjd med mitt kohornsstyre och tänker inte byta ut det!).
Vill man byta från mountainbikens raka styre till integralstyren, kan det bli problem om man har vridväxelreglage (Grip Shift eller Sachs). I så fall då måste man gå över till Shimano reglage (jag vet!).
Styren (liksom styrstammar och sadelstolpar) finns i olika material, aluminium dominerar stort. Viktigt är att se till att man inte väljer ett superlätt (ofta det samma som superdyrt!) styre. Det mattas onödigt snabbt, speciellt som man bör köra med styrstångsväska (se nedan). Ett tyngre styre bör hålla betryggande länge, men lätta styren bör bytas ut med jämna mellanrum.
Man ändrar lättast sin sittställning, genom byte av styrstammen (och stadelstolpshöjden). Man kan ändra såväl styrstammens längd, höjd och lutningsvinkel. Det finns t.o.m. styrstammar, där man kan steglöst reglera vinkeln, för olika sorters cykelaktiviteter. Det är en alldeles utmärkt uppfinning - om man kan skruva åt den så att oönskad flex inte uppstår, när man står upp och trampar. Det är tyvärr inte alla sådana styrstammar som klarar av det (jag vet!).
Softride (
http://www.softride.com)
har en mycket speciell styrstam med inbyggd fjädring. Dämpningen sköts av en
fjäder (med en liten bit elastomer som hindrar att styrstammen "bottnar"). Man
kan montera på en lös oljepatron som dämpar returen. Genom
paralellogramprincipen, rör sig styret på samma sätt som med en vanlig
dämpargaffel! Den är mycket bekväm för seriös långfärdscykling, då den mildrar
alla ojämnheter. Den är som gjord för s.k. tvättbrädor! Innan jag fann
Softride, undvek jag ofta längre grusvägar, för att det blev för skakigt för
händerna. Numera "surfar" mina händer fram över groparna. Tyvärr är den mycket
dyr (den kostar som en bra MTB-dämpargaffel) och därtill svår att få tag på.
Billiga plagiat (kostar ner mot 1/10 av en fin Softride styrstam) avråds
vänligt men bestämt, då de "dyker" och styret "försvinner" inunder en. Det är
en mycket obehaglig känsla som ger en "magont" (jag vet!)
Tidigare dominerade clipspedaler, bland både raceråkare och touringcyklister. Till dessa pedaler hade man ofta speciella cykelskor, med s.k. spurtklossar. Skorna var hemska att gå i, säger gamla cykelrävar. Att känna clipsen genom skorna efter 6-7 mils cykling, är absolut ingen höjdare (jag vet)!
Sedan kom Shimano med SPD-systemet (Shimano Pedal Dynamics), bestående av sko, kloss och pedal. Fördelen med SPD-systemet är att man inte bara trycker ner pedalen utan också drar upp pedalen, s.k. rundtramp. Man får mycket effektivare cykling, speciellt i uppförsbackar och i motvind. Man skonar cykeln, genom mindre och jämnare belastning på vevparti och ram! SPD finns både som racervariant (ensidig pedal och skor som man inte kan promenera bekvämt i) och MTB-variant (dubbelsidig variant, skorna är även gjorda för att gå i).
För seriös touring finns det s.k. touring-skor och -sandaler (från bl.a. Shimano) avsedda för MTB-varianten, av SPD-systemet. De är utmärkta att både cykla och gå i (under 1 mil på promenadvänligt underlag, längre promenader kan de bli lite obekväma). Det finns några pedaler med en "vanlig" sida och en SPD-sida, inte alls dumt tänkt. Shimano har även lösa plattor att montera på sina dubbelsidiga SPD-pedaler för kortare turer med vanliga skor. Det finns t.o.m. lösa plattor med gamla hederliga clips för samma behov.
Vanliga "bonnpedaler" ger absolut inget rundtramp och man förlorar således mycket effektivitet (helt i onödan). De är ofta av undermålig kvalité.
Lämplig utväxling för en långfärdscykel, är i princip detsamma som för en citybike! Vad man bör tänka på, är att uppförsbackar blir väldigt sega och jobbiga i motvind och/eller med tung packning på cykeln. Kör man i kuperad terräng med mycket packning, behövs verkligen de lätta "mormorsväxlarna" (engelska granny gears). Alltså ska man alltid ha 3 framdrev på sin långfärdscykel! Man kan (om möjligt) sätta på en mindre "klätterklinga" där fram (24 tänder för Standard drive och 20 för Compact Drive). Ståldrev väger mer än aluminiumdrev, men håller mycket längre!!!
Racerkassett rekommenderas! De små avstånden mellan växlarna, gör det lätt att hitta en fin tramprytm. Det är extra värdefullt vid längre turer. Det är inte för inte som landsvägscyklister har just racerkassett! Oftast räcker racerkassettens omfång mer än väl. Råder kombinationen undermåliga vägar, verkligt kuperad väg och expeditionspackning, kan det vara idé att köra med MTB-kassett (eller racerkassett 13-26) där bak, då man får gott om klätterväxlar.
Grundrådet är racerkassett!
Självfallet ska alla ovala framklingor, s.k. biopace (som var vanligt mode från Shimano i början av 1990-talet), bort, men behåll gärna vevarmarna. Ovala klingor ger en mycket ryckig trampning, som är obehaglig när man har en hög trampfrekvens (en god vana), jag vet.
Att systemet framklingor kedja och kassettdrev ska passa ihop, är en självklarhet, som det inte skadar att påminna om! Detta är extra viktigt sedan Shimano kom med IG-systemet. IG och HG passar inte bra ihop. Byt kedja och kassettdrev samtidigt, då de slits tillsammans!
Att kassett och body ska passa ihop är en självklarhet som det inte skadar att påminna om. Compact Drive kassetter måste ha Compact Drive body (men tvärt om går alldeles utmärkt). Vidare fungerar inte 8 eller 9-delad kassett på en 7-delad body. 7 delad kassett kan däremot monteras på en 8-delad eller 9-delad body om en mellanring monteras först (borra upp ordentliga hål i mellanringen för de tre skruvarna på kassetten). 8-delad body och 9-delad body ska vara identiska enligt uppgift.
Växlar är en kritisk del i cykelns utrustning. Strular växlarna, är det inget skoj att cykla (jag vet).
På mycket goda grunder, är långfärdscyklister ett konservativt släkte. De gillar skarpt beprövade, enkla och lättservade grejer. Växelreglage är inget undantag. Där ser många erfarna långfärdscyklister gärna tumväxelreglage, De är mycket lättservade och kan, vid behov, ställas om till friktionsväxling. Långfärdscyklisterna har inte mycket till övers för de nya sortens indexreglage, vare sig det står Shimano, Sachs eller Grip Shift på dem. Mikael Strandberg säger:
Viktigast är att ha Shimano XT tumväxelreglage på styret, tycker jag, där man har möjlighet att ställa in växlarna manuellt. (S.k. friktionsväxling) Enbart fasta växellägen (eller indexväxling) är ett ständigt problematiskt merarbete har jag sett och hört av de långfärdscyklister jag träffat på världen över som nyttjat detta.
Det finns endast en vettig anledning idag, till att köra med 8- och 9-delade växelsystem (24 eller 27 växlar), istället för 7 delade växelsystem (21 växlar). Det börjar nämligen bli svårt att hitta bra reservdelar till 7-delat, speciellt racerkassetter. 7 delade växelsystem har en säkrare funktion och mera hållbara slitdelar än 8- och speciellt 9-delade växelsystem (vid samma kvalitetsmärkning). De bästa växlarna (med tillhörande reglage!) jag har kommit över, har tveklöst varit Shimanos 7-delade hybridväxlar, 700 CX. Växlarna bara "smäller in" med allt ifrån 11-19 till 12-32 på kassetten. Tyvärr tillverkas de inte längre (snyft!).
Kör man med bockstyre, ska man ha växelreglage avsedda för racer! Samtliga Shimanos racergrupper finns i varianter för 3 framklingor (både reglage och växlar!), (men generalagenten, Hallman, är inte pigg på att ha dem i lager). För vänster växelreglage (som styr framväxeln), finns en variant med en "extra växelspak", Ericson Gizmo. Den klarar av att växla mellan två framklingor (mellan låg och mellan alternativt mellan hög och mellan), utan att man rör "huvudväxelspaken".
Vridväxelreglage går inte ihop med kohornsstyre, vridreglagen kommer inte förbi den skarpa böjen i styret (jag vet)! Corratechs styren är ett undantag, då böjen inte är så skarp.
Att hela växelsystemet, växelreglage, kedja, bakväxel och kassett, ska passa ihop, är en självklarhet som det inte skadar att påminna om! Av egen erfarenhet vet jag att -94 års XTR-reglage, -95 års XTR bakväxel, -94 års Dura Ace kassett och 95 års Dura Ace kedja inte passar ihop (trots att XTR och Dura Ace är Shimanos top of the line på mountainbike respektive racer)!!!! De visste inte min dåvarande cykelreparatör (vilket spolierade en sommars cykelnöje)!!!
Kombinationen (8-delad) racerkassett och tredelat MTB-vevparti, kräver en bakväxel med lång "arm" (engelska long cage), för att fungera bra (jag vet!)! Den lär vara minst lika nödvändig på de nya 9-delade grupperna.
Bakväxelns trissor är ofta bortglömda. Speciellt den övre trissan är mycket viktig att hålla välsmord. Den ska kunna "glappa" (engelska floating) för bästa funktion.
En gång hade jag väldiga problem med min XT-bakväxel i skogen. Varje gång jag skulle ta sats över något hinder, hoppade växeln. Jag köpte ny XTR-bakväxel. När jag kontrollerade den gamla bakväxeln, visade det sig att den övre trissan var helt slut. Jag köpte en ny XTR-trissa och monterade i. Nu fungerar den gamla XT-växeln perfekt och sitter på en touringcykel.
För en bra växelfunktion ska man komma i håg följande 3 saker.
Lägg på minnet att en växel kan inte mer än att fungera klanderfritt!!!
Enligt lag ska alla cyklar ha två olika bromsar som är oberoende av varandra, lämpligtvis frambroms och bakbroms. Värt att komma, ihåg är att frambromsen ska bromsa dubbelt så kraftigt som bakbromsen (se till att den gör det!)!
Idag dominerar fälgbromsarna fullständigt bland bättre cyklar. För långfärdscyklister rekommenderas bra mountainbikebromsar, antingen de gamla beprövade Cantileverbromsarna eller de nya V-bromsarna. Många långfärdcyklister gillar de gamla slitstarka Cantileverbromsarna, trots att de nya V-bromsarna har klart bättre bromseffekt. Det finns bra hydrauliska bromsar (Magura) och bra skivbromsar. De är alltför ovanliga idag, för att man ska rekommendera dem för touringcykling.
De flesta V-bromsar har bromsklossen i ett parallellogram, s.k. parallel push, som gör att bromsgummit alltid kommer i rät vinkel mot fälgen (precis som på Magura bromsar). Det är bra för bromsverkan, men parallellogrammet innehåller några leder, som lätt glappar upp efter ett tag, med sämre bromsverkan som följd. Till 1:a generationens XT-V-bromsar, finns ett renoverings-kit, när glappet blir för besvärande. När bromshandtaget är i ett läge vid "inbromsning" när hjulet är stilla, men betydligt längre in när hjulet rör sig, är det hög tid att snarast renovera sina bromsarmar - jag vet!
Tänk på att en tungt lastad cykel kräver betydligt mera bromskraft, än en olastad dito. Följaktligen finns det seriösa långfärdscyklister som har både Cantileverbroms och trumbroms, både fram och bak! Snart kommer kanske kombinationen V-broms och skivbroms. I riktigt branta nedförsbackar, när man måste vara beredd att bromsa hela tiden (t.ex. inne i Ulricehamns stad ner mot sjön Åsunden), är dubbla bromsar klart önskvärt - jag vet!
Att broms och bromshandtag ska passa varandra (precis som med växlarna), är en självklarhet som det inte skadar att påminna om! V-broms kräver speciella V-bromshandtag - för säker inbromsning (jag vet). Cantileverbroms kräver Cantileverbromshandtag (eller racerbromshandtag) för effektiv och säker inbromsning. Hydrauliska bromsar (Magura) kräver givetvis speciella bromshandtag.
Har man racerstyre, blir det stora problem med V-bromsar! Det finns inga bockstyrereglage för V-bromsar! Det finns visserligen speciella adaptrar (s.k. V-dapters), men de är mycket känsliga i inställning för att fungera bra.
Lägg på minnet att en broms kan inte mer än att fungera klanderfritt!!!
Bra och fungerande vajrar är otroligt viktiga för en god växel och bromsfunktion på alla cyklar. Fungerar inte växlarna eller om bromsen känns trög, är det, med största sannolikhet, vajrarna som kärvar! Vajer och vajerhöljen ska hållas rena och välsmorda samt bytas ut om det behövs (inte särskilt dyrt). När vajrarna börjar fransa upp sig eller gå trögt - byt vajer omedelbart!
Se alltid till att få en bra kabeldragning utan skarpa böjar, se en engelsk
arikel på webben
(http://www.sheldonbrown.com/cables.html).
Man kan med fördel använda speciella rullar (t.ex. Cog Hog eller Avid
Rollarmajig), om man vill minska kabelfriktionen i skarpa böjar (t.ex. vid
bakväxeln eller istället för V-bromsarnas metallrör). Rullen måste få lite olja
då och då för att fungera bra (jag vet!).
De speciella Gore-tex vajrarna har en oöverträffad funktion - när de är nya. Tyvärr så försvinner denna funktion skrämmande snabbt (om man betänker det höga priset!), då är de bara att kassera. Det är innerhöljet som fransas upp, men på nyare Gore-tex vajrar lär innerhöjet hålla betydligt bättre - enligt en försäljare!!! Vanliga vajrar, t.ex. Shimano, håller längre och kostar en bråkdel av vad Gore-tex vajrar gör! Dessutom är de mycket vanligare! Även Grip Shift har en egen variant av "Gore-Tex vajer"
Kom ihåg att växelvajer och bromsvajer är olika sorters vajrar! Att vajer och vajerhölje ska passa ihop, är en självklarhet som det inte skadar att påminna om! Det är inte alla cykelreparatörer som vet det.
Vevarmarna brukar vara hållbara och det är sällan man kör av dem. Däremot skadas de lätt om vevarmsbulten inte är superhårt åtdragen. De finns i olika längder, olika bulthålsdiametrar och med olika antal "spindelarmar".
De traditionella vevpartierna har 5 "spindelarmar" att fästa klingorna i. Nu håller Shimano på att införa en 4-armad variant, som lär bli ny standard.
Bland de 5-armade modellerna för MTB, brukar stora klingan och mellanklingan vara fästade i de yttre bulthålen och den mindre klingan i de inre bulthålen. Tyvärr är mellanklingan i hybridgruppernas vevpartier fästade i de inre bulthålen. Detta är tragiskt då MTB-modellerna är så mycket vanligare och därmed mycket lättare att få tag på reservdelar. Jag har numera kasserat mitt hybrid vevparti av just den anledningen.
För de 5-armade modellerna gäller också en annan standard, storleken på den s.k. bultdiametern. Den gamla standarden, Standard Drive, har bultdiametern 110/74 mm. men den nyare standarden, Compact Drive, är 94/58 mm. För de 4-armade varianten är bultdiametern 112/68 mm för XTR ("Standard Drive") och 104/64 mm för de vanliga "Compact Drive". Det är mycket viktigt att veta bulthålsdiametern om man vill byta någon klinga!
Det finns större klingor till Standard Drive än till Compact Drive. Ska man köra med en racerkassett tycker jag att Compact Drive vevparti blir för litet. Man får då byta till Standard Drive.
En annat nytt påfund är IG, Interactive Glide. Det ska göra det "lättare att växla". Det har ingen praktiskt betydelse. Har man IG, måste hela systemet klingor, kedja och drev vara IG-kompatibla. Annars blir det strul. Det finns för övrigt inga racerkassetter gjorda för IG! Den gamla standarden HG (Hyper Glide) fungerar alldeles utmärkt och är betydligt mera hållbar än IG!
Då vevlageraxeln ofta är av hårt rostfritt stål men vevarmen är av mjukt aluminium, är det oerhört viktigt att vevarmsbulten är mycket hårt åtdragen. Annars glappar vevarmen snabbt upp och det blir snabbt omöjligt att dra åt den ordentligt. Jag har fått kassera några vevarmar av den anledningen. De har då inte längre kvar den kvadratiska profilen på hålet.
Även pedalaxeln är ofta av rostfritt stål och ska bara skruvas på vevarmen med handkraft (ha mycket fett mellan pedalaxel och vevarm). Blir det omöjligt att lossa pedalen utan mycket stor kraft ska pedalen sitta kvar så länge som möjligt. Skruvar man trots det loss pedalen kommer vevarmens gängor att följa med och hela vevarmen får kasseras - jag vet.
Cykelns olika lager brukar man inte reflektera över när man köper ny cykel. Det vet tillverkarna/importörerna och kan ibland sätta på oförskämt enkla och undermåliga lager, även om den resterande utrustningen är riktigt fin. Detta gäller speciellt vevlagret, där man inte alls ser vilket lager det är, förrän man tar isär vevpartiet. Är t.ex. cykeln XTR/XT utrustad, kan det visa sig att vevlagret är STX eller ännu lägre. Cannondale (http://www.cannondale.com) är "vänliga nog" att specificera det i sin katalog. Det gör inte alla cykeltillverkare....
Lagren är en ofta underskattad del på en långfärdscykel. Ett bra lager behöver inte kosta skjortan. Viktigaste delen är nog tätningarna. Det är den inträngande smutsen som är lagrens största fiende, säger många cykelmekaniker. Ju bättre tätningar desto längre livslängd. Genom mountainbikens segertåg i cykelvärlden, har kullagrens tätningar förbättras en hel del, under de senaste 15 åren.
Några lager, t.ex. WTB Grease Guard serie (http://www.wtb.com)
, har speciella smörjnipplar. Då slipper man ta isär lagret för att smörja upp
det. Så borde alla lager på cykeln vara konstruerade!
Vevlagret brukar numera vara förseglade i en kassett. När lagret börjar glappa får man helt enkelt byta kassett (dra åt vevlagerhylsorna först så att det inte där det glappar).
En noterbar egenhet är att beteckningarna på vevlagren har lägre nummer än för kedjor och drev i samma klass. Sålunda är LX-vevlager (samma vevlager som till STX-gruppen) beteckningen BB-UN 52 medan LX kedja och kassettdrev heter HG 70. För XT är motsvarande beteckningar BB-UN 72 respektive HG 90. Det kan vara därför som just vevlagret, är den del där det är störst kvalitetsskillnad mellan LX och XT. Jag har haft problem med LX vevlager men aldrig med ett XT vevlager. Många MTB-åkare har liknande erfarenheter.
Olika vevarmar kräver ofta olika längd på vevlagret. Ska man byta vevparti, åker man ofta på att byta vevlager också! Det har många bittert konstaterat! Några vevlager har en speciell form på fästet med vevarmen så att man måste ha en viss modell på vevlagret till just den vevarmen. Så är det med nya XTR och Codas 900-serie. Undvik dessa modeller på din långfärdscykel så slipper du obehagliga överraskningar!!!
Styrlagret är i själva verket två lager, ett övre och ett undre lager som justeras med samma bult.
Styrlagret har jag ännu aldrig haft något allvarligare problem med. Men andra
har visst haft det och har fått en otrevlig styrbroms, då det går trögt att
svänga. Då är det bara att byta styrlagret. Satsa på ett kapslat styrlager, för
bästa hållbarhet. Chris King (http://www.chrisking.com)
gör kanske de absolut bästa styrlagren, som dock kostar därefter (f.n. ca 1500
kronor).
Styrlager finns i två olika varianter "gängat" och "A-Headset", beroende på hur övre gaffelröret ser ut. Värt att notera, är att gängat styrlager kräver en speciell styrlagernyckel (som är en fast nyckel 32 mm, 36 mm eller 40 mm), för att man ska kunna justera styrlagret. A-Headset styrlager låses fast med styrstammen och kräver bara helt vanliga insexnycklar. A-Headset systemet kräver ett speciellt styre, men hela systemet är lättare än det traditionella gängade systemet.
A-Headset styrlager hålls med en ömtålig "stjärna" (inuti gaffels topprör) som håller fast styret som i sin tur trycker ner styrlagret. Då stjärnan lätt går sönder, är det en god idé att byta denna stjärna mot en expanderskruv, som kan flyttas från cykel till cykel. Tioga och Full Speed Ahead gör sådana makapärer.
Vissa navlager är inkapslade, t.ex. Chris King (http://www.chrisking.com).
De flesta är dock bara tätade, t.ex. Shimano XT, och består av lösa kulor och
konor. Ofta slits koner och kulor tillsammans, men navkroppens kulbanor är av
hårdare material. Konor och kulor byts lätt ut vid behov. Är navkroppens
kulbanor skadade, måste hela navet kasseras (brukar ofta bli ett nytt hjul).
Skulle navet behöva en översyn, finns en bra engelsk beskrivning
(http://www.sheldonbrown.com/cone_adjustment.html).
Nya nav från Shimano, behöver ofta justeras innan de används, för att hålla
bra. Sedan håller de mycket länge.
De bästa SPD-pedalerna, har lagren inkapslade i en kassett. Fördelen är att de håller länge. Glappar lagret, är det enkelt att byta hela kassetten. Billigare SPD-pedaler och clipspedaler. får justeras manuellt, vilket kan vara trixigt. De billiga "bonnpedalerna" är faktiskt betydligt billigare i inköp än vad en fackmässig översyn kostar. Mikael Strandberg hade mest problem med pedallagren, på sin senaste jorden runt resa och slet ut fem par.
En bra sittställning är av fundamental betydelse för trivseln på cykeln. En aldrig så bra långfärdscykel upplevs som obekväm - om inte sittställningen är bra. Vad som är en bra sittställning, är i högsta grad individuellt. Jag ska ge lite tips på vad som man kan ändra på.
Ibland är det mycket små ändringar, som behövs, för att ge förbluffande effekter. Man kan få god hjälp av sin cykelreparatör, eller en specialist, som denne hänvisar till. Det är bara du som kan avgöra vad som är din optimala sittställning. Alla andra kan på sin höjd ge goda råd i den saken.
Det här kapitlet behandlar den extra utrustning, som är nödvändig och specifik för just touringcykling.
Pakethållarna ska helt enkelt hålla för en massa packning - utan tillstymmelse till flex! De finns för montering både i bak och i fram. Jim Blackburns pakethållare brukar vara ett säkert kort.
För frampakethållare finns i tre typer:
Lowriders har den fördelen, att packväskorna hamnar längre ner och sänker tyngdpunkten. Låg tyngdpunkt ger bättre stabilitet och förbättrade styrförhållanden. Motsvarande resonemang gäller också för bakpakethållare, förutsatt, att packväskornas tyngdpunkt inte kommer bakom hjulnavet (det blir vingligt i utförsbackarna då).
För samtliga frampakethållare med hylla, ska naturligtvis hyllan vara fäst i gaffelkronan - för bästa stabilitet. Tyvärr finns det en, annars alldeles utmärkt, lowrider med hylla, där hyllan är enbart fäst i lowrider delen. Detta blir instabilt med mycket tung packning på hyllan. Det är sällan den hyllan får en så tung packning, att instabiliteten blir besvärande. Jag funderar på att fixa något specialtillverkad mojäng för att stabilisera den hyllan.
Packväskor bör vara 5 till antalet
Det finns ett antal olika märken i Sverige och det är bara att konstatera att pris följer kvalitet. En uppsättning bra väskor kostar 2000-4000 kr och håller för många långa och krävande utfärder. Bra märken på den svenska marknaden är bl.a. Agu, Carradice, Karrimor och Ortlieb. Världsomcyklaren Mikael Strandberg har vid 3 stycken 1-3 år långa resor testat AGU, Karrimor respektive Carradice. Han konstaterar: "samtliga väskor håller måttet". Bra packväskor är guld värda!
Karrrimor har en vattentät serie (Aquashield) och Ortliebs alla väskor är vattentäta. Andra modeller är inte regntäta, speciellt ytterfickorna läcker, säger luttrade långfärdscyklister. Man kan köpa till lösa regnskydd (för ryggsäckar, finns i friluftsaffärer). De behöver impregneras då och då för bästa funktion!
Styrväskan är en mycket bra investering. Där brukar man förvara sådant man vill ha lätt åtkomligt under färd (t.ex. plånbok, kartor, kamera och energigodis). Styrväskan kommer givetvis också väl till pass vid motionscykling utan packning. Den kräver ofta en speciell hållare, som sitter permanent monterad vid styrets fästpunkt i styrstammen. Man ska inte ha tunga saker i styrväskan! Hållaren brukar inte hålla för det, säger luttrade långfärdsåkare!
Sadelväskor och ramväskor (1-5 liter) brukar användas till att förvara sina reservdelar och verktyg (som man inte vill smutsa ner resterande packning med!).
Carradice har också riktigt stora sadelväskor (ca 20 liter), som kräver en speciell stötta. En stor sadelväska tar dock mycket plats från den bakre pakethållarens hylla (som man kanske vill utnyttja till annan packning). Däremot lär den vara en höjdare om man vill cykla med liten packning utan pakethållare (t.ex. med en heldämpad mountainbike), säger de som prövat.
Får inte all packning rum i packväskorna, kommer resterande packning att hamna på pakethållarhyllorna. Det finns utmärkta, vattentäta, packpåsar (t.ex. Ortlieb eller Seal Pack), om man vill ha den packningen torr. Ha aldrig packning på ryggen! Det blir både obekvämt och onödigt slitsamt, då man får bära packningen dubbelt (både på benen och axlarna, jag vet). Dessutom blir ryggen snabbt sjöblöt av svett.
Ett observandum på att alla fästen (förbrukningsvara, ha några i reserv), till cykelväskorna, inte passar till alla pakethållare. Skulle fästena inte passa till pakethållaren, får man antingen byta fästen (billigt), pakethållare (halvdyrt, jag vet) eller väskor (mycket dyrt, jag vet).
Då packväskor kan vara svåra att identifiera, är det en god idé att märka upp packväskorna ordentligt. Då kan man lätt och snabbt identifiera varje enskild väska. Det sparar både tid och frustration (jag vet!).
Med en cykeldator kan man se hur långt man har kört eller hur långt det är kvar till nästa avtagsväg. När man börjar använda cykeldator, är det lätt att man stirrar sig blind på /medel/hastigheten. Ett sådant beteende, omvandlar cykelsemestern till ett träningsläger och man blir en stor trafikfara!!! Man ska njuta på sin cykelsemester, ingenting annat! På Vettas cykeldatorer kan man klicka bort hastigheten helt och hållet. Då slipper man frestas (jag vet). Kadensfunktion (antal pedalvarv per minut) kan vara bra att ha, men med samma varning som ovan.
Det finns s.k. trådlösa datorer att köpa. De är till för terrängkörning (där kabeln lätt kan slitas bort) och har ingenting på en lastad långfärdscykel att göra! Packningen stör den trådlösa förbindelsen (jag vet!). Här ska det enbart vara datorer med kabelförbindelse mellan dator och sensor!
Pulsmätare har ingen som helst plats inom touringcykling, eftersom man ska njuta under sin färd!
Stänkskärmar, lås, lysen, reflexer, ringklocka och 2-3 st. vattenflaskor (med tillhörande flaskhållare) är ganska bra att ha på cykeln för en lyckad semester.
På stänkskärmar kan man gott montera s.k. stänklapp av gammal hederligt typ. Då slipper man få skorna nerstänkta vid första, bästa, vattenpöl.
De bästa vattenflaskorna är gjorda av keramisk aluminium. I varmt väder ger de ingen ohälsosam bismak, som plastflaskor gör. Tältar man, kan en tredje vattenflaska vara utbytt mot bränsleflaskan till köket (behövs ej om man nyttjar det bekväma gasolköket). Den bör sitta fäst på undersidan av det nedre ramröret (på ett sådant sett att det inte stör cykelns styrförmåga!!!). Ha inte alltför klena flaskhållare, som går av, säger luttrade långfärdscyklister.
De ljusstarka strålkastarna, med ett tungt uppladdningsbart batteri, tar man ogärna med sig under en långfärd. Packningen blir ändå tung nog och dagarna är ganska långa under sommarhalvåret (den del av året då man företrädesvis cyklar långfärd).
Med de rätta verktygen och reservdelarna (samt nödvändig kunskap, om hur man reparerar!), ska man slippa bli stående på vägen (vilket är mycket förtretligt, jag vet!). Det är för övrigt en god vana att alltid ha med sig nödvändiga reservdelar, när man cyklar till vardags!
Lämpliga verktyg, att börja med, är lagningslappar med solution/reservslangar, 3 stycken däckavtagare, pump, skiftnyckel/fasta nycklar och 2 stycken s.k. multiverktyg innehållandes insexnycklar (2-8 mm), stjärnskruvmejsel och plattskruvmejsel. Efter ett tag växer behovet! Då tillkommer kedjebrytare, reservekrar (i tre rätta längder) ekernyckel (i rätt storlek och med bred anläggningsyta så att nippeln inte rundas), fälgtejp, vevavdragare, kransavdragarverktyg, vevlageravdragare, reservdäck, styrlagernyckel, kedjetvättare, kedjetvättmedel (t.ex. fotogen), kedjeolja, växelvajer och bromsvajer.
Satsa på hög kvalité (t.ex. Park Tool
http://www.parktool.com)
samt byt snarast ut defekta verktyg och ersätt utnyttjade reservdelar, säger
luttrade långfärdscyklister!
Satsa på funktionella multiverktyg. Det går inflation i antalet verktyg i vissa multiverktyg - på bekostnad av funktionen (jämför med stora schweizerknivar så förstår du vad jag menar!).
Verktygen och reservdelar har jag helst samlade i en stor ramväska och/eller sadelväska. Då vet man var de finns och de smutsar inte ner resten av packningen. Skilj givetvis verktyg från reservslangar (och reservdäck). Verktygen kan skava hål på slangen - innan den behövs, säger luttrade långfärdsåkare och mountainbikecyklister!
Med ovanstående utrustning är man bra (men givetvis inte fullständig) garderad, mot att slippa bli stående vid vägkanten. Se till att försöka hålla verktygen så små och nätta som möjligt. Sålunda kan kransavdragarverktyg vara en Pamir Hypercracker istället för en kedjepiska och kransavdragare (men använd för guds skull inte de medföljande ekernycklarna, de rundar bara ekernipplarna - jag vet).
Pumpen kräver lite kommentarer. Det är inte alla pumpar (för ram montering) som klarar av att pumpa upp ett däck till 6-7 kg (inom rimlig tid åtminstone). Vissa pumpar klarar bara av att komma upp till 3-4 kg (jag vet!). Kör man försiktigt, räcker det förhoppningsvis till närmaste bensinmack eller lantbrukare med kompressor. Några minipumpar har t.o.m. inbyggd tryckmätare, som jag varmt rekommenderar.
När man cyklar längre sträckor, bör man använda cykelskor, cykelhandskar, cykelbyxor och cykeltröja, alternativt svettunderställ och vindväst, för att njuta mest och lida minst på cykeln. När man är ute och cyklar långfärd, stannar man gärna till vid allehanda sevärdheter. Då vill man gärna se "civil" ut. Det gör man inte i tävlingsinriktade cykelkläder! Numera finns det acceptabla klädalternativ för oss touringcyklister, som inte ger nämnvärd avkall på komforten eller effektiviteten i cyklingen.
Med Shimanos touringskor eller SPD-sandaler, syns det inte för den oinvigda, att man har speciella cykelskor. De är dessutom helt ok att gå i, åtminstone upp till 1 mil. För längre vandringsturer, eller vandringsturer i blöt och/eller svårgången terräng, rekommenderas dock hederliga vandrarkängor. Tävlingsanpassade SPD-skor brukar vara otrevligt smala, för breda nordiska fötter (gå upp en storlek) och sämre att gå i!
Skrevet är den del av kroppen som man lättast får obehag vid längre färder. Det är mer än trist om det inträffar (man kan även få obehag om man är van att cykla till vardags!). För att förhindra dessa obehag, kan man med fördel använda riktiga cykelbyxor med ordentlig stoppning ("cyklistblöja") mellan skrev och sadel. De är sydda på sådant sätt att man inte får några tjocka, skavande, sömmar mellan skrev och sadel (som man får med vanliga kalsonger och byxor).
Gore Bikewear har "gymnastikshorts" i Windstopper med urtagbar
"cyklistblöja". Komforten är inte å klaga på, åtminstone inte efter 17 mils
cykling på en dag. Vidare har Gore Bikewear, så väl som Cannondale, speciella
"cykelkalsonger" med isydd "cyklistblöja". De fungerar alldeles utmärkt
innanför vanliga shorts (som dock inte bör ha för korta ben för då sticker
kalsongbenen fram!). Annars finns det även "civila" cykelbyxor, med fastsydd
"cykelblöja", för ett vanligtvis ganska högt pris. Fjällräven (http://www.fjallraven.se)
m.fl. tillverkare har speciella resebyxor med avtagbara byxben, varpå de blir
utmärkta shorts. Tillsammans med "cykelkalsonger" är de suveräna att cykla i,
men se upp så att byxbenet inte åker in i kedjan (om du inte tagit av byxbenen
förstås)! Det finns f.ö. lösa "cyklistblöjor" att köpa om man vill sy sina egna
cykelbyxor.
Gore Bikewear har en underbar windstopperväst. Den är vindtät på framsidan och över axlarna, men har en välventilerande rygg. Riktig snygg enligt vissa tjejer... Man kan man ha den över ett vanligt svettunderställ (så slipper man införskaffa ett gäng dyra cykeltröjor, med begränsad användning). Vid riktigt varma sommardagar (+25C eller mer) räcker det att ha enbart vindvästen på överkroppen. Det finns även speciella vindjackor för svalare väderlek. Fartvinden är alltid lömsk, åk aldrig med bar överkropp!!!
Patagonia (http://www.patagonia.com)
har en del snygga och sköna, syntetiska svettunderställ i materialet Capilene,
t.ex. Silkweight. De ser lite mer "civila" ut, än vad svettunderställ brukar
göra och finns i andra färger än enbart marinblått...
Tänk på att ha gott om ombyte och god hygien för att hålla både svettlukt och parasiter borta. Syntetunderställ luktar mycket snabbt apa och ull blir för varmt på sommaren.
Vid längre turer är det inte bara i skrevet man kan få obehag. Man kan även få blåsor på händerna. Visserligen brukar händerna bli vana vid styrhandtagen efter en tid, men cykelhandskar brukar ändå vara skönt att ha på sig. Behovet av handskar växlar mycket med vilka "handtag" som finns monterade på styret! Sommartid kör man gärna med handskar där fingrarna är avklippta.
Få långfärdscyklister använder hjälm! Man kan behöva en hjälm illa kvickt! Numera har de flesta hjälmar ett nackband (kallad "Roc Lock", "Full Nelson", "Half Nelson" etc.). Det gör att hjälmen sitter stadigt på huvudet - på ett bekvämt sätt. Det är en lysande idé! Det finns t.o.m. lösa "Full Nelson" att köpa till din hjälm, om den skulle sakna nackband. Det blir tyvärr rätt svettigt under en cykelhjälm (även med "femtielva" ventilationshål), vilket kanske är den vanligaste anledningen till att många inte vill ha cykelhjälm under touringcykling.
Istället för hjälm(!?!) kör flertalet långfärdscyklister med skärmmössa (som givetvis sitter bakvänt på klassiskt maner) eller hatt. Huvudbonad minskar vätskeförlusten genom svettning och skyddar mot solsting (men inte skallskador!!!).
Tyvärr behövs ett bra regnställ, när man är ute och cyklar! Det behöver inte nödvändigtvis vara speciella cykelregnställ, även om det finns utmärkta dito från bl.a. Gore Bikewear. Se bara till att regnbyxornas ben inte åker in i kedjan!
Det är viktigt att man inte glömmer att skydda huvud, händer och fötter under
långvariga regnväder. Gore Bikewear har vattentäta skoöverdrag och en vattentät
"badmössa" att dra över hjälmen, bägge i Gore-tex. Det finns även vattentäta
överdragshandskar i trefingersmodell, från bl.a. Outdoor Research (OR) (http://www.orgear.com)
och Pearl Izumi (http://www.pearlizumi.com).
Tyvärr är den s.k. andningskapaciteten (det är i själva verket diffusion) i de nya supermaterialen (Gore-tex m.fl.) klart överreklamerad. Man blir mycket lätt svettig i dem, även om man blir betydligt svettigare i ett oljeställ!
Om man tror att regnskuren blir mycket kortvarig, kan man chansa på att cykla i enbart shorts (och kanske även bh om man är tjej!). Det fungerar ibland
Jag glömmer aldrig när syrran och jag cyklade och det började regna. Hon tog på sig oljeställ och gummistövlar i full mundering, men jag cyklade endast iförd cykelbyxor och sandaler. Jag har ett bestämt minne av att folk stirrade på oss...Vi gjorde så två gånger. Den första gången var det en kort skur och allt gick bra. Den andra gången var det en längre skur. Efter ett tag blev det för kallt för mig och vi gick in i ett fristående skjul, för att jag kunde byta om.
När man har utrustad cykeln och sig själv för mycket pengar, ska man äntligen ut och upptäcka, att Sverige är fantastiskt (bara man öppnar ögonen!). Genom att även i fortsättningen följa mina råd,bör man undvika de värsta fallgroparna.
Det är viktigt att redan från början försöka bestämma, på ett ungefär, hur långa och hur många dagsetapper man vill cykla samt hur man ska ta och ordna med övernattningarna. Ett mycket lämpligt sätt att ta reda på det, är helt enkelt genom att börja med kortare semesterturer, t.ex. över helgen. Då lär man också bli bekant med sin utrustning, vilket man onekligen bör vara inför längre cykelturer.
Övernattar man inomhus (vadrarhem eller vänner), slipper man onekligen släpa med sig en massa tung campingpackning. Man kommer lätt åt dusch och andra bekvämligheter. Dock är man tvungen att nå sitt delmål den dagen, helst inom en viss tid. Helt klart är att man slipper en massa slit när man cyklar med lätt packning, Det uppskattar man extra mycket, när man ska brant uppför och/eller i kraftig motvind (det kan bli jobbigt nog ändå, jag vet)!!!!
Camparen kan däremot cykla var han vill och slå upp tältet i det fria när man så behagar. Man vaknar till fågelsång (samt mygg och myror). Det är nu en gång för alla som så att ska man tälta blir bagaget stort och tungt och man orkar inte cykla så långt, som om man sover inomhus. Dessutom sliter tung packning på cykeln! I en raffinerad variant har man en "följebil", som tar all packning som inte behövs under dagen. Är man ett gäng kan man turas om att vara chaufför alternativ ha en "anställd" chaufför.
En viktig (och bland nybörjare ofta grovt underskattad) del i planeringen av en cykelsemester, är helt enkelt att bestämma vilken sorts cyklist man tänkt sig vara. En otränad nybörjare, eller sådana som stannar på varenda sevärdhet, hinner sällan längre än 3-5 mil/dag. Vanetramparen kör ofta 4-8 mil/ dag och hinner ändå se en hel del sevärdheter. Långtradaren, som föredrar att se landskapet från cykeln, hinner 12-15 mil/dag.
Viktiga faktorer att beakta, när man planerar dagsetappernas lämplig längd, är bl.a. vindstyrka och vindriktning, områdets backighet och packningens storlek.
Återigen, cykelsemester ska vara semester, inte någon hets och stress här inte!
Ett klokt påbud för långa turer, är att ha ett antal vilodagar alternativt reservdagar för strul med cykeln eller dåligt väder. Då slipper man känna sig så stressad utan kan ta dagen som den kommer. Det är inte för inte som bl.a. bibeln påbjuder "tänk på vilodagen så att du helgar den" vilket jag finner vara ett mycket klokt påbud (utan att fastställa vilken veckodag som ska vara vilodag, eller vad som avses med ordet "helga", det är upp till var och en av avgöra detta efter eget tycke anser jag).
En viktig påbud när man planerar sin cykelsemester, är att inte planera i detalj vilka färdvägar man ska ta. Det räcker med att bestämma nattkvarteren, om dessa behöver förbokas. Var beredd på att snabbt behöva ändra planer p.g.a. oförutsedda händelser. Detaljplaneringen av färdvägarna gör man lämpligtvis på kvällen innan eller på morgonen.
När du väl har bestämt huvudsakligt färdväg i grova drag, så försök att ta reda så mycket information som möjligt om färdområdet. Viktiga saker är bl.a. större cykelverkstäder, sevärdheter, badplatser etc. Ta också reda på om det finns speciella cykelturistleder i området, de brukar vara trevliga att cykla på (se nedan)!
Införskaffa lämpliga kartor för området du ska cykla igenom. Bra kartor är guld värd för en lyckad cykelsemester. En bra karta ska vara i lämplig skala, samt ha finskaliga ekvidistanslinjer (höjdkurvor) och många höjdangivelser inlagda. En bra karta ska också ge bra information om vägarnas storlek och beläggning (grus eller asfalt). Blåa kartan (1:100 000) och speciellt den Gröna kartan (1:50 000) är bra kartor att ha med sig. Nackdelen med den gröna kartan, är att ett kartblad inte täcker ett så stort område - man får byta kartblad ofta. Tyvärr särskiljer varken den gröna eller den blåa kartan mellan grusväg och asfaltsväg. Det får man gissa utifrån hur lantmäteriet har klassat vägens storlek. Man kan med fördel plasta in sina kartor, då håller de betydligt längre. Kartor är dock både förbrukningsvara och färskvara, säger luttrade långfärdsåkare!
Det finns ett antal cykelturistleder av varierande kvalité i Sverige, bl.a. en rikstäckande led med namnet Sverigeleden (som går genom södra Uppsala). Lederna går ofta genom natursköna och lågtrafikerade områden. Det finns kartor till de flesta lederna. Visserligen är cykelturistlederna ofta skyltade, men en karta över "din" led behövs i alla fall (jag vet).
Kartorna till Sverigeleden är närmast att betrakta som "en fullständig turistguide med alla sevärdheter i Sverige" och är för närvarande samlade 3 volymer kartböcker! För cykelsemestern tar man lämpligtvis några papperskopior över aktuella sidor. En eller flera volymer tar onödig plats och vikt i packningen.
De flesta lederna är rekognoserade och utlagda av Svenska Cykelsällskapet,
SCS, en rikstäckande cykelorganisation. Ta kontakt med SCS för att få mer och
aktuell information och kartor, om cykelturistleder i de område du tänkt att
cykla i. De har telefon: 08-751 62 04 (dag) eller fax: 08-751 19 35. Deras
"snigelpostadress" (engelska snailmail) är: Svenska Cykelsällskapet, Box
6006, 164 06 Kista. De har nu blivit så moderna att de även har e-postadress
info@svenska-cykelsallskapet.se och en hemsida som är värd att besöka
ibland:
http://www.svenska-cykelsallskapet.se/
för att få senaste nytt från dem.
Om start och/eller mål ligger långt från hemmet, kan man behöva transportera cykeln med allmänna kommunikationer, t.ex. tåg. Detta kan vara ett vådligt företag för cykeln (och din mentala hälsa). Det är sällan transportbolaget ersätter din värdefulla cykel fullt ut, säger luttrade cykelrävar. Jag har inte haft några allvarligare problem med transportskador ännu, bara lite lackskador på mina barends, samt några dynamolysen som inte fungerade efter transport.
Dock vet jag att man inte får ta in sin dyrgrip på järnvägsstationen i Uppsala, när man köper de nödvändiga biljetterna (biljetterna behövs för att få pollettera cykeln för en humanare penningsumma och cykelparkeringen utanför Centralstationen i Uppsala är ju ett ökänt stöldställe av cyklar!!). Gör man det får man en oförskämd (och hjärndöd?) stationschef över sig, som myndigt förklarar "cykeln kan ju smutsa ner andra passagerare på stationen"!?!? Han var helt omöjlig att snacka förstånd med.
Man ska givetvis ha cykeln väl inriden - innan man ger sig ut. Cykeln ska vara perfekt inställd för att passa dig. Hur, kommer du underfund med under längre dagsetapper och kortare helgturer. Under helgturerna lär du dig även behärska övrig utrustning till fullo!
En alldeles förträfflig cykel är pest att köra - om man inte har sittställningen perfekt inställd. Denna sanning tål att påpekas ofta. Det behöver inte vara särskilt mycket man behöver ändra på, för att göra underverk. Tyvärr är det ofta svårt att själv komma på vad som ska ändras. Det får man hjälp med hos en bra cykelhandlare.
Det finns tyvärr alldeles för många cyklister som ger sig iväg på hyrcyklar av enkel kvalité - utan att hunnit cykla in cykeln eller sig själva! Deras erfarenheter har sällan lockat dem på nya cykeläventyr, då de mest har slitit ont hela semestern!
Att cykeln ska vara nyservad - innan du ger dig ut, är en självklarhet som det inte skadar att påminna om! Cykeln tar en hel del stryk under en cykelsemester, speciellt med tung packning! Mycket onödigt elände kan inträffa, om cykeln inte är i bra skick när du ger dig iväg!
Din kondition ska också vara bra - innan du ger dig ut. Annars blir din semester mera som ett träningsläger, åtminstone första veckorna. Det går att börja en cykelsemester helt otränad och komma hem som en stålman, men det kräver att semestern är åtskilliga veckor. Det är inte särskilt trevligt i början!
Försök att packa systematiskt: t.ex. alla kläder samlade i en väska och all köksutrustning samlad i en annan väska. Det underlättar när du ska leta efter prylarna, säger luttrade touringcyklister. Packa gärna småprylar i påsar, då hittar du dem lättare! Både rena och smutsiga kläder kan med fördel packas i (vattentäta) påsar.
När man cyklar, är det viktigt att man försöker ha någorlunda jämnvikt på packningen (speciellt viktigt för framväskorna!). Uppstår obalans, är det ett måste att packa om, till man får jämnvikt. Obalans på cykeln sliter onödigt mycket på cykeln och i längden blir det jobbigt att parera obalansen.
Har man enbart två packväskor med sig, som är lika tunga (en god målsättning), kan man med fördel ha dem i fram, speciellt om man har lowrider. Max ca 20 kg på frampakethållaren, annars blir styrförmågan alltför lidande, säger flera världsomcyklare.
Det är svårt att säga att det här måste man ha med sig och det här klarar man sig utan, men ett grundförslag på packlista finns sist i detta häfte. Sedan får man lägga till och dra ifrån efter eget tycke och smak.
Min totala packning brukar hamna på runt 40 kg när jag tältar ensam och ca 10 kg när jag väljer civilisationens övernattningsformer. Visserligen kan jag nog få ner vikten vid campingturer en del, förutsatt att jag accepterade ett obekvämare lägerliv (vilket jag inte gör)! Det säger ju sig självt att en tung packning sliter mycket mer på cykeln än en lätt dito och man får räkna med mera strul med bl.a. hjul.
Är man flera personer som cyklar ihop, kan man med fördel fördela reservdelar och gemensam campingutrustning mellan sig och därmed få ner vikten och volymen en del. Man behöver t.ex. inte ha flera kedjebrytare i en grupp.
Det är en mycket speciell känsla av förväntning i kroppen, när man grenslar cykeln och ger sig iväg på en lång tur. Allt packande och allt planerande ska nu äntligen bära frukt. Ska resan bli en fullträff eller fiasko?
Från mången luttrad långfärdscyklist, kommer rådet att verkligen försöka undvika de stora vägarna så gott det nu går. De är alldeles för hårt trafikerade, för att vara ett nöje att cykla på. Välj istället gärna små grus och asfaltsvägar, som går genom ett varierande jordbrukslandskap, ty de brukar vara de vackraste vägarna samtidigt som de är sparsamt trafikerade!
Väl utanför allfartsvägarna, brukar folk vara mycket vänligt inställda mot långfärdscyklister och ibland bjuda in dem på både fika och mat. Detta gäller speciellt om man färdas ensam. Ibland får man nästan för sig, att det är just dessa vänliga personer, som gormar högst om "alla mountainbikemarodörer som fördärvar skogen" (jag aldrig funnit något fog för ett sådant rykte!!!)
Som tidigare påpekats, ska man inte låsa fast sig vid ett speciellt vägval, utan man ska hela tiden vara flexibel. En av de största fördelarna med touringcykling, är ju att man ska cykla precis som var man, för tillfälligt, känner för att cykla, cykla dit näsan pekar...
Väljer man att följa cykelturistleder (en god idé emellanåt), ska man verkligen ha en karta där leden är inprickad. Lederna brukar nämligen slingra sig en hel del och de går sällan närmaste vägen till ett avlägset mål. Det kan visa sig att man kör åt fel håll, fast man tyckte att det borde vara åt rätt håll, när man kom in på leden.
Jag skulle cykla min första längre tur, som gick till södra Dalarna (ligger grovt sett norrut från Uppsala). Jag letade upp Sverigeleden (som har en "mycket tydligt skyltning" enligt SCS) vid Flottsundsbron (i sydligaste Uppsala). Jag tog sedan leden norrut, mot Nåntuna. Efter ett tag så visade kompassen mer och mer söder och jag började bli misstänksam. När jag hade passerat avtagsvägen mot Alsike och kommit till Knivsta tog jag fram kartan. Jag upptäckte till min fasa att jag var på väg mot Stockholm , d.v.s. rakt motsatt håll mot södra Dalarna, som var mitt mål. Jag hade fått en ca 3,5 mil lång extra "uppvärmningstur", innan jag var tillbaka på Flottsundsbron igen. Jag fortsatte Sverigeleden åt andra hållet. Jag passerade bl.a. Dalby och Balingsta (ligger söder om Uppsala) innan jag kom fram efter totalt 13 timmar och 20 mils cykling. Hemvägen gick en annan väg - med flitigt nyttjande av karta och kompass. Den etappen var bara 10 mil och tog 6 timmar...
Kartor är ju till för att användas. Konsultera dem ofta, speciellt höjdangivelserna och höjdkurvorna - om du ogillar branta uppförsbackar (och nedförsbackar!). Uppförsbackarna är extra otrevliga om man har tung packning, säger luttrade långfärdsåkare! Beakta väder och speciellt vind när man väljer väg, säger luttrade långfärdscyklister. Kraftig motvind brukar inte kännas så mycket i skogsdominerad mark. Dock brukar skogsdominerad mark vara mer kuperad än jordbruksdominerad mark (jag vet).
När man cyklar, ska man undvika att ta med sig större mängder mat och vatten. Håller man sig i någorlunda civiliserade trakter, ser man till att passera några mindre samhällen/dag med matservering och mataffärer. Cykling brukar ge ordentlig aptit och man kan äta ordentligt, utan att behöva gå upp i vikt.
När jag är ute och cyklar, äter jag nästan alltid lunch och middag vid någon matservering, oavsett om jag tältar eller ej. Jag tycker det är mycket bekvämt och tidsbesparande, att slippa strula med köket.
När jag är ute och tältar, kommer köket fram vid lägerplatsen. Jag brukar göra i ordning kvällsfika och frukost. Då ser jag till att ha skaffat mig ca 10 liter vatten (knackat dörr) för matlagning och diskning. Ibland tar jag en thermosfika vid någon vackert ställe.
Väljer jag övernattning inomhus, har jag inget kök och ingen thermos med mig!
Dryck ska man verkligen inte snåla med. Man svettar bort betydligt mer vätska än man tror. Jag brukar mest ha vatten i cykelflaskorna och helst ta en 1,5 l Cola/Fanta till maten. Är jag sliten kan jag ibland hälla Cola i cykelflaskorna. Energigodis eller jägarsnus brukar vara gott att ha ibland, speciellt när krafterna tryter och det är bara motvind och ändlösa uppförsbackar.
Genom att konsekvent vara nitiskt observant på och varje kväll pedantiskt kontrollera cykelns kondition, under sin semester, kan man i tid upptäcka defekter, då de enbart är små problem och inte katastrofer. Om de inte åtgärdas, kan man plötsligt blir stående mitt uti bushen, vilket är en mardröm (jag vet). Ersätt snarast nyttjade reservdelar, t.ex. reservslangar, så slipper man onödiga risker att bli stillastående in the middle of nowhere. Hade jag ansträngt mig för att hitta nya reservslangar, hade jag inte blivit stående en lördagskväll mitt i Tiveden - 5 mil från närmaste stad i min färdriktning (som jag dessutom gjorde lumpen i!!).
Det är endast i undantagsfall, som cykeln, en solig dag, går sönder precis utanför en bra och öppen cykelverkstad, där de för tillfälligtvis inte har något att göra!
Jag råkade dock nästan ut för det. Jag fick gå 500 meter för att komma till Skaraborgs kanske bästa cykelaffär, Tidans cykel, med 2 punkteringar på 1 reservslang samt att 1 däck var slut, (men då var det bara en heldagstur och hade just varit hos dem i ett annat ärende)! En annan gång smällde en eker precis utanför en cykelaffär, men då hade jag just hämtat ut cykeln efter en hjulriktning! Reparatören fixade ekern på stört.
Det är ibland nödvändigt att göra vissa reparationer och service på cykeln längs vägkanten, engelska roadside repairs. Är det möjligt, välj hellre att fortsätta till närmaste cykelreparatör än att åtgärda problemet på platsen (såvida problemet är mycket lätt fixat på platsen). En cykelreparatör har bra och professionella verktyg till hands och har dessutom van vid de flesta sorter av cykelreparationer!!!
Ibland går det inte att undvika akutreparationer. Det gäller då att ha inte ha alltför höga krav på resultatet, utan huvudsaken är att cyklandet beats walking som engelsmännen så träffande säger. Det är helt enkelt så, att om det är behagligare att gå med cykeln än att cykla efter reparationen så går man, annars cyklar man...
En bra inställning om man bestämt sig för göra en större akutreparation, är att fråga sig själv "vad skulle McGyver göra i min situation?" och göra reparationen på samma sätt, som man tror att McGyver skulle ha utfört den! Buntband, silvertejp, isolertejp, ståltråd etc. brukar vara mycket uppskattade "reservdelar" i sådant fall, liksom Schweizerkniv eller en Leatherman Tool är då uppskattade verktyg. Självfallet ska man veta hur ens verktyg ska användas, annars har man ingen nytta av dem.....
Det verkar kanske som mina erfarenheter är, att det enbart strular under mina långfärder. Så är det naturligtvis inte. Men jag har onekligen haft en hel del strul genom åren och fått bita i det sura äpplet. Läser man vissa råd hur man gör roadside repairs, kan jag lugnt konstatera att jag är i gott sällskap. Mitt grundbudskap är dock att förekomma istället för att förekommas, varpå man slipper massvis med trist strul.
Man ska försöka sitta i sadeln så mycket som möjligt, speciellt i uppförsbackar. Sitter man i sadeln, vinglar man inte så mycket. Dock kan det vara skönt att stå upp och trampa lite då och då, för att inte få obehagliga domningar i skrevet. Långa backar ska tas sittande. Man bör stå upp och cykla (som en MTB-cyklist), när man cyklar över ojämna partier, t.ex. tvättbrädor. Då skonar man både hjul och ram.
En av de största fördelarna med att utnyttja växlarna, är ju att man kan trampa med samma kadens oavsett fart (nästan i alla fall). Lämplig kadens är 60-70 pedalvarv/minut för långfärdscyklister (och 85-90 för racercyklister). Genom att ha hög kadens, skonar man både sina knän och cykelns transmission ("kraftöverföring").
Det kan vara en god sak idé att cykla en meter ut från vägkanten (in mot körbanan) av fyra skäl.
Lagen föreskriver att man ska cykla på cykelbanor, om de finns tillgängliga. Tanken är nog god, men som långfärdscyklist tröttnar man snabbt på alla små samhällen, med 200-300 m cykelbana längs huvudgatan - företrädesvis på andra sidan vägen än den man cyklar på. Han där uppe förlåter dig nog om du struntar i detta påbud vid sådana tillfällen...
Ett viktigt råd, som påpekats här och var i uppsatsen, är att inte förta sig helt och hållet under sin semester. Dels blir man en trafikfara och dels är inte sådan cykling minsta nöjaktigt! Cykla inte mer än max 2 timmar utan paus. Stanna gärna oftare, för att se på sevärdheter. Oroa dig inte, den ljusa dagen är lång om sommaren... Lämplig, effektiv, medelhastighet ligger ofta kring 15-20 km/h, om man har mycket packning och 20-25 km/h, om man har lite packning. Man ska ha gott om krafter nästa dag också!
Tveka inte att knacka på hos folk, för att be om vatten eller fråga efter trevliga vägar. De brukar sällan bli sura, utan ofta tycka att det är skoj att småprata lite. Vem vet, det är kanske ditt livs stora kärlek som öppnar dörren...
Att tälta är den största friheten av alla vid touringcykling, för då är man helt oberoende av att vara vid en viss plats på bestämd tid. Grundreglerna är de samma som vid all annan tältning vid friluftsliv. Jag ger här lite praktiska tips
Det finns två sorters tältplatser:
Att tälta på en campingplats har förstås sina fördelar. Man kommer åt toalett, vatten, dusch etc. Men det kostar pengar och man får lätt högljudda grannar nattetid.
Att välja plats för fricamping är egentligen upp till dig själv (inom allemansrättens normer) och är gratis. Välj gärna ett naturskönt område en bra bit från allfartsvägarna, slipper du bli störd. Det kräver mer planering med mat och vatten. Jag fricampar alltid, om jag campar!
Beträffande utrustningen har jag kommit fram till följande tips under åren:
Tältet får gärna vara ett självstagande tält, t.ex. kupoltält. De självstagande tälten är mycket praktiska att flytta på, om man råkar få något obekvämt inunder tältgolvet (jag vet). När man sedan ska ta och städa ut tältet, från skräp och kryp, skakar man helt sonika tältet. Synnerligen praktiskt! De är dessutom mycket vindstabila, om man skulle hamna i en storm (men glöm inte att förankra tältet mycket noga!!!). Om det ser ut att bli relativt vindstilla, behöver man inte förankra tältet.
Välj gärna ett tält där man sätter upp innertält först och sedan, vid behov, yttertältet (vanligt hos amerikanska tälttillverkare, t.ex. The North Face , Sierra Design eller Mountain Hardwear). Man slipper "bastueffekten" på morgonen, om man bara har innertältet uppsatt (jag vet). Yttertältet behövs bara vid regn (och så ofta regnar det inte på natten under sommaren).
De uppblåsbara liggunderlagen, Therm-a-rest, är mycket komfortabla (om än lite tunga). De finns i flera olika storlekar och tjocklekar (jag nyttjar Camprest de luxe!). De kan få punktering vid jämna mellanrum (lagas med lagningslappar). Uppblåsbar huvudkudde är heller inte fel att ha. Varma nätter kan man med fördel öppna upp sovsäcken helt och hållet, för att använda den som ett vanligt täcke.
Lägermaten utgörs gärna av pulvermat. Man behöver ju bara tillsätta varmt eller kallt vatten. Vissa pulverrätter är dåligt kryddade - ha med några kryddor i reserv! Pulvermjök smakar buäääähh och ersätts lämpligtvis med pulverchoklad (riktigt gott till morgongröten, anser jag). Glöm för allt inte att fråga efter vatten (7-10 liter/person), innan du slår nattläger. Glöm heller inte att diska ordentligt, med diskmedel, för att slippa otrevliga magåkommor, (jag vet).
Svenskarnas friluftskök är av tradition ett Trangia spritkök. Det är förvisso mycket driftsäkert, stabilt och enkelt. Men spritbrännaren har en mycket låg effekt och lågan sotar mycket! Lågan kan bara ändras i två steg (ring på eller av). T-sprit som "krydda" är absolut ingen höjdare, utan det totalfördärvar all mat (smakar ännu värre än torrmjölk säger de som "prövat"...) och är dessutom giftigt.
Numera finns det utmärkta gasolbrännare (för sommarhalvåret) och bensin/fotogenbrännare (året runt) till Trangiaköken (eller som egna kök). Dessa brännare ger mycket högre effekt än en spritbrännare, har steglöst reglerbar låga och de sotar inte! Speciellt gasolkök är mycket bekväma! Undvik dock de minimala gasolköken som måste ha gasoltuben som stativ. Välter tuben flammar meterhöga lågor upp. Bättre och säkrare är att köra med s.k. spindelkök. Undvik att laga mat inne i tältet, oavsett kökstyp, om du inte har brandkåren med dig.
En lägerlampa är bra att ha. Den utgörs med fördel av en pannlampa (t.ex. Petzl), så får man båda händerna fria. En litet stearinljus i en liten lykta (t.ex. Northern Lights), brukar vara mycket mysigt på kvällarna. Det spar på batterierna!!!
Det är alltid en god vana, att kunna sätta upp sitt tält och laga sin mat i mörker!
Myggor älskar svettiga långfärdscyklister! Blir myggen för närgångna, skyddar regnställ och mygghuva mycket effektivt.
En gång var myggen så närgångna, att jag inte alls fick ro till att sätta upp tältet och fixa mat. När jag hade tagit på mig mygghuva och regnkläder, var de rena rama "lugna gatan" att sätta upp tältet och fixa mat.
Genom att lägga in några reservdagar (för bl.a. dåligt väder, missöden, eller att man vill botanisera mera grundligt på ett ställe), kan man ta en vilodag - utan att planeringen rasar samman. Speciellt under längre resor ska man inte snåla med antalet vilodagar.
Kolla vädret ofta. Skogen skyddar mot kraftig blåst.
Stirra dig inte blind på medelhastigheten och acceptera att medvind ger nästan dubbelt så hög hastighet som motsvarande motvind.
När jag för andra gången skulle cykla till Dalarna, var det en frisk sydlig vind. Jag hade vinden i ryggen de första 2,5 milen och låg ofta på rulle i 30-35 km/h - med 40 kg packning! Jag var mäkta stolt över min uppenbart goda kondition, då jag trodde jag var otränad (det var kring påsk). Efter en bit svängde jag av och fick motvind. Jag slet som ett djur för att hålla 17-18 km/h. Inget skoj alls. Efter ytterligare 3 mil fick jag medvind igen och kunde åter ligga på rulle runt 30 km/h.
För många med mig är cykelsemester = en enda stor frihet! Frihet från vardagens alla förpliktelser och krav. Frihet att åka vart man vill i sin egen takt. Frihet att stanna ett tag till o.s.v. Känner man att man förlorar friheten, när man är ute och cyklar, så försvinner nöjet med cykelsemestern. Just därför ska man undvika att ha detaljerade och låsta färdplaner.
En liten nätt pocketkamera brukar aldrig vara fel att ha med sig. Man stöter alltid på massvis med fina motiv och människor under sin resa. Det är alltid trevligt att kunna visa bilder efteråt och minns man sin semester mycket bättre då.
Anteckningsmaterial, för att föra journal och dagbok, förbättrar också minnet från sin semester. Dessutom kan man lära sig lättare av sina misstag till nästa gång. De finns de som livnär sig på att berätta om sina cykelturer!
När man har kommit hem, ska man ge cykeln en rejäl service och rengöring, så att den är "fit for fight" inför nästa tur. Man ska gå igenom den övriga packningen av samma skäl (t.ex. är det inte så skoj att öppna upp ett kök med mögliga kastruller på nästa tur, hävdar en vän till mig som vet!). Notera också allt som har strulat, så att du inför nästa tur kan undvika just de problemen. Den egna erfarenheten är den bästa läraren sägs det! Det är också den tuffaste läraren!!!
Vila ut och njut efter en väl genomförd cykelsemester. Det har du väl förtjänat?
Av flera skäl, cyklar de flesta människor mest under det behagliga sommarhalvåret. Tipsen och råden blir förstås avpassad där efter. Men man kan faktiskt cykla långt under vintern. Under julen 1996, kunde man läsa om några cykelfantaster, som firade alternativ jul, genom att cykla mellan Kiruna och Gällivare (eller var det andra hållet?) i ca 30 minusgrader och tältade under färden! Det finns onekligen touring entusiaster...
Det är svårt att klä sig, för att göra vintercyklingen njutbar, men det går faktiskt! Ett vanligt problem när man cyklar, är att man blir svettig på ryggen men kall på magen, händer och fötter. Stannar man, fryser man lätt i hela kroppen. Ha med en täckjacka och en täckbyxa (t.ex. av dun), för att snabbt ta på kroppen när du stannar.
Vid cykling (precis som vid all annan uteverksamhet) under vinterhalvåret, ska man börja med att klä sig inifrån och ut. Man börjar då med ett bra underställ, t.ex. ullfrotté, som har ullens fantastiska värmeegenskaper och kan dessutom tvättas i maskin! Till skillnad från syntetiska underställsmaterialen, värmer ull även när det har blivit fuktigt (men ej när det har blivit blött!!!). Ull lär kunna suga upp och kapsla in svett motsvarade 1/3 av sin egen vikt utan att kännas blöt. Tyvärr är ca 10 % av befolkningen allergiskt mot ull och de får hålla sig till syntetiska underställ.
Utanpå understället har man ett isolerskikt (s.k. mellanskikt), av t.ex. fleece, som ger ett luftigt och värmeisolerade lager. Man ändrar isoleringsgraden genom att ändra mellanskiktets tjocklek!
Ytterst har man då ett vindtätt lager, ytterskikt. Det idealiska ytterplagget för cykling, är helt vindtätt i fram (för att stoppa fartvindens kylande effekt) och välventilerande i bak (för att släppa igenom svettångorna). Det finns några få jackor, som klarar detta krav (Gore Bikewear har en sådan jacka), men tyvärr finns det många "cykeljackor" som inte är vindtäta i fram, t.ex. har ett blixtlås utan skyddande vindflik (jag vet).
Händer och fötter brukar vara svåra att hålla varma vid vintercykling. A och O är att de har gott om plats inne i skorna respektive handskarna. Glöm inte att isolera kroppens "värmeväxlare" (benen, handlederna och huvudet (se nedan)). Misslyckas detta, ska man inte förvänta sig att hålla värmen. Blöta handskar och sockor isolerar dåligt, säger många luttrade vintercyklister!
Man kommer ganska långt med femfingrade skidhandskar och slalomhandskar, även om det finns utmärkta trefingrade cykelhandskar från t.ex. Pearl Izumi och Gore Bikewear. Trefingrade eller femfingrade dykhandskar i neopren, kan också vara en god idé, om de inte är för trånga. Satsa på handskar som går långt upp på handleden.
Det börjar dyka upp speciella SPD-kompatibla cykelpjäxor, avsedda för kallare väderlek. Annars är det klassiska konceptet vindtäta skoöverdrag (i t.ex. neopren) i kombination med stora skor. 1 storlek "för stort" rekommenderas, så får man plats med raggsockor. Det finns även utmärkta neoprensockor att ha innanför skorna, t.ex. Gator. Har du problem med att hitta stora skor, fungerar även raggsockar eller Gator i SPD-sandaler (med skoöverdrag, jag vet)!
Det finns även speciella engångs värmekuddar (både till händer och fötter) från Mycoal, att köpa för en billig penning. De är högt prisade av jägare och torgförsäljare m.fl. som nyttjar dem ofta under vintersäsongen. En värmekudde ska räcka i 5-6 timmar. Ha dem innanför raggsockorna/handskarna så slipper du "elda för kråkorna". Det finns även elektriska värmesulor för hutlösa summor, men batterierna räcker inte särskilt länge (jag vet).
Talesättet "att hålla huvudet kallt" ska man inte ta bokstavligt under vintern. Huvudet är kroppens stora värmeväxlare. Vintertid kan mellan 50-75 % av kroppens värmeförluster ske via huvudet. Mycket frysande kan undvikas, genom att ha huvudet välisolerat. "Fryser man om fötterna ska man ta på sig mössa" heter det.
Gore Bikewear har taget fram en hel del vettiga, vindtäta, produkter till just huvudet som t.ex. pannband, andningsskydd/hakskydd (med andningshål!), hjälmhätta och "badmössa" till hjälmen. Andra lösningar kan vara att köra med balaklava ("rånarhuva"). Vanlig halsduk eller halskrage är ju inte helt fel. Försök alltid att hitta vindtäta alternativ ty fartvinden kyler mycket så här års.
Tänk på astmarisken när det är kallt! Det finns ett antal olika andningsskydd på marknaden, t.ex. Airtrim, och man kan enkelt fixa en egen variant, t.ex. snusnäsduk.
Vid längre vintercyklingar så brukar jag (utöver ovanstående kroppsdelar) lätt frysa om korsryggen, höfterna, knän och halsen. För den seriöse cyklisten finns det en hel del intressanta värmeskydd i neopren, hos sporthandlaren, att botanisera bland som t.ex. knäskydd, handledsskydd, njurbälte och shorts. Se bara till att de inte smiter åt och på så sätt hindrar blodomloppet. Neoprenet bör man ha utanför understället för bästa funktion, anser jag.
Det går faktiskt att klä sig så att man kan njuta av cyklingen under vintern. Jag kommer väl ihåg förra vintern när det var ca 5 minusgrader och snödrev. Då cyklade jag flera timmar och plöjde igenom snödrivorna på vägen. Jag njöt av varenda sekund över att jag inte frös. Det var en otrolig känsla som jag hoppas få uppleva igen, ty det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse!
Har man problem med att hålla värmen, kan man kliva av cykeln och gå en bit, eller göra åkarbrasa eller gymnastiska övningar. Annars finns ju trainers eller semesterresor till varmare nejder....
Kom ihåg att det främst är den instängda luften i kläderna, och inte materialen i sig, som isolerar mot kyla. Klä dig alltså luftigt om du vill vara varm. Satsa gärna på 1 storlek för stort och undvik speciellt för små kläder/skor. Storleken betyder allt!!!! Se till att täcka känsliga delar så minimerar du obehag från dem. Extra långa armar, hög halskrage och förlängd rygg uppskattas verkligen vintertid av cyklisten.
Det finns några få saker man bör göra med sin cykeln för att få den lämplig som vintercykel.
Vad man tar med sig är ju verkligen individuellt och det varierar ju från gång till gång. Därför vore det ju ganska fräckt att påstå att det just här måste man ha med sig. Men jag ger här ett förslag att utgå ifrån så får man själv lägga och dra ifrån efter eget gottfinnande.
På cykeln
Kläder (utöver de man cyklar i vid vackert väder)
För tältning krävs ordinär, om än nätt, friluftsutrustning som t.ex.:
Reparationsverktyg
Reservdelar
Rengöringsmedel
Övrigt
© Niklas Ingvar-Nilsson
 |
[ Första sidan
]
|